Marcus Sjölander skriver om sin tid på Teaterlinjen

Min tid på Örnsköldsviks Folkhögskola, som på den tiden var Hampnäs Folkhögskola och låg ute på den vackra Hampnäsudden, och teaterlinjen var en förvirrande tid på min begynnelsens väg inom teaterns fabulöst levande värld. Den kantades av själsökande och upptäckter av sidor av mig själv jag aldrig vetat att jag hade. Som en blyg, mumlande 20-åring som aldrig satt sin fot på en scen tidigare var det minst sagt en chockerande utmaning att finna mig mitt ibland människor som alla redan var erfarna teaterutövare. Helt plötsligt stod jag i en stor teatersal och försökte febrilt hänga med i, för mig, högst främmande övningar där vi skulle låtsas vara allt ifrån soldater i krigstid till badgäster i solsken. Min extrema självmedvetenhet gjorde sig starkt påmind. ”Vad gör jag här?” tänkte jag för mig själv. Jag kände mig utanför och malplacerad, som ett svart får bland vita vargar. Samtidigt var det mitt första år hemifrån på egen hand. Jag ska inte ljuga, mellan att försöka hålla jämna steg med klasskamraterna och att arbeta på mitt tal med en talpedagog, skrek tankarna på att hoppa av skolan högt i mina öron. Jag hade turen att få stöd från min familj, och uppmuntrande ord från klasskamrater och vänner som tyckte jag var modig och en inspiration som vågade prova på något helt nytt såsom teater. I slutändan valde jag att stanna kvar och kämpa. 

Men hur kommer det sig att jag ens kom på tanken att göra något som låg så oerhört många mil utanför min bekvämlighetszon, allra minst gå en 1-årig kurs i ämnet utan att ens veta om det skulle passa mig? Jadu läsare, det går inte att beskriva den intensiva behovskänsla som uppfann sig i mig året innan. Allt jag själv vet är, och det här må låta väldigt klyschigt, att jag läste en biografi om Johnny Depp. Japp, vill inte vi alla vara Johnny Depp så säg? Jag kunde identifiera mig i hans blyghet, tankar och känslor. Allt jag tänkte sen var ”Det här är nånting jag bara måste göra, oavsett hur rädd eller nervös jag är.” Denna intensiva känsla som kom från ingenstans drog mig till teatern, och jag kunde inget annat göra än att följa den in i okända vatten. Sen fumlade jag mig klumpigt fram i mörkret för att hitta rätt i en bransch och en konstart jag visste absolut ingenting om. Jag visste inte ens vad en monolog var. Och den enda pjäs jag hade läst var Hamlet. Jag försökte leta rätt på teaterlektioner och frågade teatergrupper i Umeå, utan resultat. Till slut hittade jag till Edelviks Folkhögskola i Burträsk och deras skådespelarutbildning. Jag gick på min allra första audition, för deras kurs, men kom inte in för jag var för dålig. De pekade mig ändå snällt i riktning till Hampnäs Folkhögskola. Allmänt intag hjälpte mig att bli antagen. Och det är jag evigt tacksam för.

        Efter ett brokigt första halvår började pusselbitarna falla på plats. Vi uppträdde med pjäsen ”Den Goda Människan från Sezuan” av Bertolt Brecht, och sakta men säkert började jag inse hur mycket skådespeleriet hjälper mig, tar mig ut mitt tjocka skal, och hur levande det får mig att känna mig. Framförallt är kontakten till publiken värd att dö för. ”I got the bug,” som man säger på engelska. Efter Hampnäs Folkhögskola kom jag äntligen in på Edelviks Folkhögskola, så även på Molkoms Folkhögskolas filmlinje i Karlstad. Jag valde att studera vid Edelviks Folkhögskola som låg nära till hands i Västerbotten. Efter ytterligare 1 år av intensiva studier tog jag dock välbehövlig tid för barndomsdrömmar. Att studera Japanska i Japan och att få stå på toppen av Mount Fuji i Japan, på 3776m över havet, och se soluppgången, är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

     Idag är det nästan 6 år sen allt började för mig inom teater. Och efter mycket om och men har jag kommit in på en känd skådespelarskola i New York City, USA, nämligen The Stella Adler Studio of Acting's 3-åriga utbildning. För 6 år sen kunde jag bara dagdrömma om det här. Men jag har överkommit alla hinder och aldrig gett upp. Jag vet också att allt kan hända. Man kan utvecklas så sjukt mycket som människa och vända om sitt liv, och drömmar kan gå i uppfyllelse, om man bara kämpar för det. 

     Hur mycket jag än är stolt över mig själv så har jag även Örnsköldsviks Folkhögskola att tacka. Jag hade inte varit där jag är idag om det inte varit för deras stöd och hjälp. I Sverige, där teater inte finns på läroplanen i skolan, kan det finnas få chanser att upptäcka sin passion senare i livet. Då är Örnsköldsviks Folkhögskola en guldgruva. Deras allmänna intag ger alla en chans att påbörja sina egna resor inom teatern, vare sig det är professionellt eller på amatörnivå. Jag hade själv många personliga hinder, och kunde inte prestera lika bra som mina klasskamrater. Skolan gav mig då extra stöd inom tal och monologarbete. Deras akrobatiklektioner ger även en bas av kroppskontroll och fysik som är till stor hjälp inom framtida teaterarbete. Samtidigt ger de chansen att utvecklas som konstnär rent generellt då kreativt skrivande är en stor del av studierna. Jag har själv tyckt om att skriva sen tonåren och fann att det kreativa skrivandet i kombination med teatern hjälpte mig att hitta min röst.

     Så har du som läser funderat på att testa teater, eller har du funderingar på att bygga på dina erfarenheter från gymnasiets estetlinje? Vill du ha ett roligt år på en skola som fokuserar på att göra teater och kreativitet tillgängligt för alla, där du får se många offentliga pjäser, och där du får stöd för att utvecklas oavsett din bakgrund? Då tycker jag Örnsköldsviks Folkhögskola är ett väldigt bra val. Oavsett vem du är och vart du kommer ifrån så kan du också uppfylla dina drömmar. Jag önskar dig all lycka till i dina studier. Break a leg and kick som ass!

Marcus gick Teaterlinjen 2010-11.

Här nedan finns ett klipp från "Den goda människan från Sezuan",

där Marcus för första gången medverkar i en större produktion.

Ur "Den goda människan"